Min syster Berit

Strax efter starten störtade planet. Kabinen slogs sönder mot isen. Foto: Gustaf Almquist

Det var i början av april 1964. Då, innan Vilhelmina hade någon flygplats plogade flygklubben upp landningsbanor på Baksjöns is. Vår granne Vikström hade plan och certifikat, så han hade lovat min syster Berit en flygtur någon dag.
Hon var arton år och det var spännande och ovanligt att flyga på den tiden.

Nej, det är ingen tant. Tonåringar såg ut så på den tiden! En bild från sista sommaren. Foto: Elizabeth Wäcklén

Den dagen minns jag att en unge från grannskapet ringde på och när jag öppnade sa han/hon bara: Din syster har dött!

Jag vågade inte säga något till de vuxna. Senare när prästen ringde på och frågade pappa om Berit var hemma satt jag gömd bakom en möbel i vardagsrummet och undrade vad som hänt.

Mamma svarade prästen att han hade kommit rätt och undrade vad det rörde sig om. "Men förstår du inte det", sa pappa och sedan fick vi alla höra vad som hänt.

Senare talade radion om nyheten: Tre döda i flygolycka på Baksjöns is, i Vilhelmina. Pappa måste ha gått ned till sjön med kameran direkt. För i fotoalbumet finns en bild av vraket, medan gubbarna fortfarande röjer i resterna.

Familjen, Tillsammans vid kistan. Jag är sexåringen till höger. Foto: Privat

Vraket låg i ladan vid Lapp-Sigrids hus under min uppväxt, bara ett hundratal meter från vårt hus. Jag brukade smyga dit ibland och kika in genom springorna i dörren. Man kunde se stjärtpartiet och en hög av knövlig plåt. Jag undrade om damskon som låg där var Berits. En ljus damsko med hög klack. Men alla barn var lite rädda för Lapp-Sigrid, så jag vågade mig inte ofta dit.

Begravningen var i gravkapellet. Jag var förstås med. Det var svårt att se familjen så uppskakad och sorgsen. Men jag fick i alla fall vara med. I vår familj tar vi livet som det kommer och försöker hitta fotfäste i tron på Jesus.

Jag sitter med Berits fotoalbum i handen. Det slutar tvärt med bilder av hennes väninna som just fått barn. Sedan är sidorna för hennes liv och minnen blanka.

På senare år har jag träffat en av Berits vänner: Ullabritt. En kvinna mer än tio år äldre än jag. Jag kunde ha haft en sån syster, tänker jag. Och jag skulle ha gillat det.

Flera ungdomar har omkommit i Vilhelmina på senare år. Varje gång påminns jag om hur det var i vår familj. Och det kommer säkert att hända igen. Inte för att det är någon mening med det, utan för att det är en del av människans livsvillkor.

Till minne av min syster
som jag nästan inte minns

Stanley Almqvist